Drömvärld?

I natt var jag hemma hos farmor och farfar.
Jag tog köksingången, precis som jag brukar, ställde skorna i den lilla entrén och gick in i köket.
En svag doft av kryddpeppar och lagerblad mötte mig där, precis som vanligt.
Ingen verkade vara hemma.
Den gamla radion stod på.
Jag gick upp för trappan.
Dörrarna till rummen och garderoberna var stängda.
I TV-rummet var det svalt, likaså i den lilla sovalkoven.
(Man behöver inte i onödan värma upp rum man inte vistas i...;)
I sovrummet stod farmors symaskin framme på skrivbordet, men lampan släckt.
Inget pågående arbete.
Plastpåsen med vällästa Kalle Anka-tidningar på plats i garderoben.
Jag gick ner till bottenplanet igen, öppnade källardörren och fortsatte ner för den branta källartrappan.
Liksom i övriga huset rådde en extrem ordning - var sak på sin plats - och välstädat.
Skafferiet fyllt av syltburkar, inläggningar av olika slag och hembakat.
Ute i trädgården.
Den pedantsikt skötta - utan att för den skull sakna charm och lummighet - trädgården visade sig från sin bästa blommiga sida.
De mörkbruna trädgårdsmöblerna bland de låga knotiga äppleträden.
Ingen saftbringare på bordet, inga urdruckna kaffekoppar, inga dynor i stolarna.
Ingen hemma.
Nej.
Såklart.
Det är längesedan min farmor och farfar bodde där.
Men jag minns varje vrå, varje smak, varje doft.
Min farmor var fenomenal på att sköta ett hushåll, på att laga mat och inte minst på att baka.

Undrar vad hon hade tyckt om nymodigheter som "Semmelwraps"?
I och för sig var hon inte rädd för att prova nya saker.
Mer än vad man kan säga om hennes äldsta barnbarn...
En semla är en semla.
Punkt.
En rund vetebulle med kardemummasmak, fylld med mandelmassa, vispad grädde och med ett litet lock pudrat med florsocker.
Ett korvbröd med en cigarrformad mandelmassesträng, med slingor av grädde och sylt ovanpå?
Som en korv-med-bröd.
Bah....
Vad är det för strunt?

Men världen är sig inte lik.
(Så varför skulle semlorna vara det?)
Som konservativ vanemänniska har jag stagnerat.

Jag är skeptisk.
Jag står med tyngden på mitt högra ben, håller armarna i kors över bröstet och stirrar.
Med förvånad blick.
Med förfärad blick.
Med en vart-i-helvete-är-världen-på-väg-blick.
Lite rädd är jag också.
Samtidigt som jag låtsas som ingenting i min egen begränsade radhusbubbla.
Världen krymper, världen kommer tätt inpå.
Obehagligt.
Som mamma till tre.
Som mamma till tre känner jag oro, ängslan och stundtals även panik.
Jag kan inte fortsätta att stå med armarna i kors.
Hm.
Jag kanske kan låsa in dem?
"Göra av med" deras pass?
Göra dem fullständigt beroende av mig?
Nej.
Det är inte rätt väg att gå.
Mina barn måste upptäcka världen.
"Vidga sina vyer".
Lättare idag.
Än när jag själv var barn.
Världen ligger nästgårds.
Runt hörnet bara.


Körsbärsträdets grenar håller på att ge vika för tyngden av de mogna bären.
Jag stoppar munnen full av den söta frukten, spottar ut kärnor genom ena mungipan, och hör den vita nykrattade singeln krasa under mina skor när jag lämnar mina farföräldrars hus.

Lånad historia.

Tisdagen den 20 januari blev för mig ganska hektisk.

Ärende i Kristianstad under förmiddagen gick bra.
Eftermiddagens besök på ICA i Hörby gick inte så bra.

Jag blev påkörd (min subjektiva bedömning), på vänster framskärm, när jag
skulle köra ut från parkeringen.
Plåt- och plastskador i fronterna förstås samt utlöst krockkudde i andra bilen, en BMW kombi.
Av en händelse råkade en polispatrull stanna till, hissa ner rutan och sådär i förbigående och påstående tonfall konstatera att "Det här klarar ni väl själva?".
Vi båda inblandade gav tydligen ett lugnt och civiliserat intryck.
Det blev lite trafikkaos så jag sa att vi gärna såg att de hjälpte till.
("Om ni råkar ha lite tid över alltså...?" Man vill ju inte hindra ordningsmakten i onödan...)
De steg ur bilen och förklarade pedagogiskt att polisen vanligtvis inte reder ut olyckor där inga personskador uppstått och att deras insats skulle medföra formell polisanmälan, förhör o.s.v.
Men som det hela utvecklade sig försvann det där med "vanligtvis".
BMW:n började nämligen brinna!
Mest i bakändan!!!
Jag backade undan och satte min Volvo några p-rutor bort.
Publik strömmade till.
(Det verkade finnas ett visst underhållningsvärde i den här lilla incidenten. Speciellt för ICA-kunder en vanlig grå januaridag på landsorten.)
Poliserna, mixad patrull, fick göra en tempoväxling.
En liten pulversläckare från deras bil tömdes, via bakdörren, utan synbart resultat.
Sedan kom hjälp från flera håll.
Flertalet olika typer av släckare serverades.
Lågorna  växte därinne.
En skumsläckare hade avgörande effekt.
Kyligt skum fick en ruta i kras.
Pulver och skum kunde bättre komma åt och fick ner lågorna så att när brandbilen väl kom handlade det mest om eftersläckning.
De båda poliserna kände sig nu väl motiverade att tillmötesgå vår önskan.
Det togs utandningsprov, frågor och anteckningar om ägandeförhållanden, försäkringsbolag, händelseförlopp osv.
Min bil gick att köra och jag åkte hem för att lägga av mina inköp.
Därefter fortsatte jag till Volvoverkstaden.
Jag kör nu en hyrbil, ej utrustad med värmare.
Hur man skrapar rutor hade jag nästan glömt.
BMW blir nog aldrig något för mig.
Kanhända att jag någon gång framöver vågar handla på ICA igen.


(Den här lilla berättelsen har jag lånat av en vän.
Ovanstående har alltså inte hänt mig själv - även om det hade varit ganska troligt att det gjort det :)
Jag har faktiskt några egna parkeringsplatsanekdoter att berätta. En annan gång dock ;)

Tjugohundrafjorton.

Och julen varar än' till påska...

På allmän begäran:

(Eller kanske inte.

Men det låter flott:)

Som om man vore värsta kändisen.

Jag reviderar:)

På mitt största fans begäran;)

Radhusmamman summerar år 2014.

Hm.

En av mina brister (jo, jag har faktiskt sådana;) är att jag har ett USELT minne.

Ett katastrofalt dåligt kom-ihåg.

Eller så minns jag helt enkelt bara onödiga grejer?

Liksom fyller hjärnan med irrelevant material som istället kunde lämnat plats åt andra viktigare saker.

Tack gode gud för post-it-lappar!!

Men jag anar vad han vill höra.

Han.

Min försteföljare;)

Han vill höra om......

Snart.

Det kommer snart:)

Efter ett par-tre år av förvirrat energislukande sökande efter.....mig själv?

Så har jag funnit.

Mig.

Själv.

Och det bär mig emot.

Att ens erkänna.

För jag hatar sådant K-L-Y-S-C-H-I-G-T.

Men.

Eftersom den där klassiska livskrisen drabbade mig där för några år sedan nånstans - och den har jag ju inte direkt varit ensam om att drabbas av - så är det ju tvunget att liksom förkunna att jag nu åter är på fötter.

Äntligen.

2014 har fått mig på rätt bana.

Jag bara bestämde mig.

Nu får det vara bra!

Nu ska jag må bra!

Så då gör jag det:)

Piiiiiis åvv kejjk.

Utan psykologer.

Utan Sertralin.

Men MED ett öppet sinne och en positiv inställning.

(Nej, nu måste jag snart svära ordentligt innan någon tror att jag gått och blivit religiös....)

Min ambition med detta blogginlägg var att göra några nedslag, liksom redogöra för några viktiga ögonblick under året som haft betydelse.

Men fan.

Jag är värdelös på att göra just det....

Sommaren, eller mina fem veckors semester rättare sagt, kan jag dock summera som: FANTASTISK!

Underbara veckor med mina döttrar.

Underbara veckor med de flesta av mina vänner och min familj.

Sol i mängder.

Bad i mängder.

God mat (och alkohol;) i mängder.

Ja.

Jag "laddade verkligen batterierna" som det så modernt heter.

(Jag ber om ursäkt för alla töntiga trendiga uttryck...)

Av en slump.

(Nu kommer det:)

Av en ren slump.

Sådär nånstans mitt i sommaren.

Jag i jeansshorts och stråhatt, energitankad, solbränd och sorglös.

En restaurang en sommarkväll med ett sällskap där jag bara kände en person vid det tillfället.

Stor uteservering, trubadur och en rodnande solnedgång.

Fötydilgande: en otroligt fin svensk sommarkväll.

(Sådär fin som man alltid önskar att svenska sommarkvällar ska vara.)

En kille var med.

Som jag aldrig träffat.

Som inte, förrän jag nämnde "Tougher than the rest" (låten av Bruce Springsteen alltså, inte min blogg... för den senare är ju inte så känd...;) fångade mitt intresse.

Han började sjunga - och kunde texten!!!

Majj gadd!

INGEN - förutom jag själv och Bruce naturligtvis - kan sjunga den!!

Men han kunde.

Den där killen.

Och det imponerade på mig.

Så pass att vi träffades igen efter ett tag.

(Var kanske inte bara därför...;)

Och igen.

Och nu träffas vi hela tiden.

Jag är fantamajj förälskad.

Och det är helt underbart och ljuvligt och härligt och alltihop på en och samma gång!

Radhusmamman summerar år 2014:

Kärlek <3

(För er som önskar en seriös krönika rekommenderar jag seriösa "SVT Nyheters årskrönika" från en seriös informationskälla som SVT1....;)



 



Mina fina barn <3 <3 <3 (och lille brorson <3).

Som jag älskar förbannat mycket.

Så det gör ont i kroppen.

Utom när de slåss.

Och spelar handboll inomhus.

Och provar limstiftet på parketten.

Nån stabo bler ja' aldri'

"Jaha, ni ska till Sumpan" konstaterade konduktörskan på käck rikssvenska medan hon kontrollerade våra biljtter.
"Javisst" bräkte jag till svar på en inte lika käck skånska.
Kort därefter informerades vi om att resans komfort inte skulle komma att vara till full belåtenhet eftersom kurvinställningarna inte fungerade.
"Kurvinställningarna??"
Jag tittade frågande på min kollega, tillika trafikexpert.
"Vi kommer att känna varje rörelse, varje krängning tåget gör. Som förr i tiden."
Aha.
Det kan man ju leva med.
Dock kunde det slutat illa för en medresenär snett mittemot mig, då min tunga bok liksom inte höll sig kvar på mitt lilla bord i just en kurva.
"Eeeeh, ursäkta, det var inte meningen att nästan krossa din fot...."

I sin helhet fungerade hela tågresan utmärkt, inga toalettintermezzon som senast det begav sig.
Toaletten på det här tåget var utrustad med ett ordentligt hederligt lås att vrida om och inte ett sån't där modernt som regleras med en löjlig handviftning.
(För två år sedan satt jag nämligen med byxorna nere då en sån där toalettdörr med modernt lås plötsligt öppnades!! Inte så himla roligt. Jag ropade "Hjälp! Hjälp!" och så kom det en kvinnlig medresenär och ställde sig i dörrhålet så att jag liksom kunde avsluta mitt ärende...)
Dock.
På grund av de icke fungerande kurvinställningarna, blev även något så enkelt som ett toalettbesök en något lutande tillställning...

Centralstationen i Stockholm.
Guuuud, så mycket människor överallt.
Guuuud, vilket tempo.
Guuuud, så rörigt att orientera sig när man inte är van.
Det lyser turist.
Måste en tunnelbanevärd tyckt när han såg mig och min arbetskamrat stå och titta på ömsom tunnelbanekartan på väggen och på våra utskrivna kartor samtidigt som vi kliade oss huvudena.
"Behöver ni hjälp?" sa han vänligt.
ÅÅÅÅÅÅÅHH.
Fan.
Jag som ville se ut som en världsvan resenär.
Men det var ju i och för sig kört redan sekunden efter.
När jag ställde mig till vänster i rulltrappan...
G-e-n-e-r-a-l-f-e-l.
En gång lantlolla.....
"Psssssssst" sa min kollega finkänsligt "Du måste stå på högersidan...."
Javisst ja.
Attans.

Imorgon blir det kurs dagen lång så det gäller att sova länge och rejält.
Efter en god middag ligger jag nu i en fluffig säng med fluffigt täcke och fluffiga kuddar.
Jättestor TV på väggen och en sån där fin kudde att ha datorn på.
"Ta för dig vad du vill i minibaren, det ingår."
What?? Är det sant?
Shit, så lyxigt!
Men vad ska jag välja??
Pepsi Cola, Carlsberg Non Alcoholic eller varför inte en Ramlösa Original.........?
MiniBAR?
Bah.
Nåja.
Jag jobbar ju.
Och imorgon ska jag göra mitt yttersta för att "smälta in".
Resväskan kaaaaaan dock kaaaaanske avslöja mig...:)

Mmmm.
Ramlösa.
Gott.

Skuggor i skymningen men snart kommer änglarna att landa

Skuggor i skymningen

faller

som spindelväv

fåglar mot brutna moln

formar sej

tyst o mjukt

dansa

för livets lust

skåla

för friheten

skuggor i skymningen

i änglarnas tid

Jag sjunger med, högt och glatt, trots att jag inte känner texten.

Lite som barn gör.

Hittar på lite där de riktiga orden fattas.

Spelar ingen roll.

Det är så härligt att sjunga när man kör bil:)

Jag håller på att slutföra ett projekt, mitt första egna projekt för övrigt, och platsen där detta pågår ligger en bit utanför centralorten.

Det har blivit en hel del turer dit med bil.

Vi har en ny bil på jobbet.

Jag har blivit riktigt förtjust i den.

Den smyger ljudlöst fram över asfalten och är lättmanövrerad.

Jo, jag har snurrat runt i de smalaste (icke-)vändzoner, så jag vet;)

Fast annars sträcker sig mina bilkunskaper till att det är en plåtbit med fyra hjul, motor, ratt och växelspak.

Typ.

Jag kör med lätthet den där sträckan till projektplatsen.

Med Guldkanalen som enda - men väldigt gott - sällskap.

Och jag skrålar med till Skuggor i skymningen, 25 minutes too late, Santa Claus is coming to town och It's a heartache.

För det är det jag gillar med Guldkanalen.

Mycket musik, blandad musik och lite prat.

Dessutom har jag gjort det till en sport att inte sänka volymen när jag parkerar utanför kontoret;)

Mest som straff till den eller de som skiftar kanal till Radio Kristianstad eller något annat mög....

Jag skrev för ett bra tag sedan att jag aldrig eller sällan hade dåligt samvete för mina barn.

Alltså dåligt samvete för att jag inte hinner med dem så mycket som jag skulle vilja.

Det uttalandet får revideras.

Det känns som att jag knappt träffar mina barn.

Men det är inte mycket jag kan påverka.

Jobbar man till halvfem varje dag och kvällarna är fyllda med handbollsträningar och helgerna med handbollsmatcher och simskola blir det liksom inte mycket tid kvar.

Tid att umgås, tid att prata.

Skäll- och gnälltid finns det dock utrymme för?

Underligt.

November segade sig fram och verkade aldrig ta slut och plötsligt kom första advent och knackade på dörren.

Nu är det bara en vecka kvar till julafton!!!

Hur gick det till?

Flickorna är i Sälenfjällen och åker skidor med sin pappa.

På "min" vecka.

Igår ringde mellantjejen när jag satt på jobbet.

Jag fick ont i bröstet av saknad och fick skärpa mig för att låta käck när E med tjock röst sa:

"Mamma.....jag saknar dig...."

"Jag saknar dig också, men tänk så roligt ni har! Eller hur, visst är det roligt?" svarade jag tillkämpat glatt och hurtigt.

"Ja. Fast jag saknar dig ändå."

Julklappshögen under min minigran växer.

Tills det är dags för flickorna att riva och slita i paketberget (nåja, så högt är det förstås inte, men i relation till granen...) jobbar jag på, rattar in Gulkanalen och vrålar mina påhittade texter för snart, snart, är det dags för änglarna att landa....

Snart kommer änglarna att landa

Snart står morgonen i brand

Törs jag säga att vi har varandra

Törs du lägga kinden i min hand

Vi är människor och det är märkligt

och kanske svårt och omöjligt ibland

Var inte rädd för det som är verkligt

Fred och lugn inatt i människoland

Bra drag.Och minus 72 julklappar.

Nytt ventilationssystem installeras för närvarande på kontoret.

Inget för den som vanligtvis fryser en smula till vardags.

(Jävla bra årstid att göra det också för övrigt;)

Ambitiös
1. som arbetar mycket hårt eller mycket och är mycket målinriktad
2. (om projekt e. dyl) med omfattande eller högt satta mål


M var nästan ett år gammal när hon skulle få uppleva sin allra första julhelg.
SJÄLVKLART.
Skulle hon få en adventskalender.
En liten julklapp att öppna varje dag i december fram till julafton (liksom jag själv fått).
Tre och ett halvt år senare anlände lillasyster E.
Men ABSOLUT.
48 små julklappar funderades ut och slogs omsorgsfullt in och hängdes i den broderade julbonaden som min mamma sytt.
Och ytterligare två år senare kom lilla L till världen.
Men ALLTSÅ.
SJUTTIOTVÅ små julklappar.
SJUTTIOTVÅ julklappar - som inte ens är riktiga julklappar utan bara en massa lull-lull - kräver sin kvinna att producera.
Det blev adventspresenter á la McDonalds till slut.
(Det vill säga värdelösa plastbitar som är roliga i exakt 3,2 sekunder för att sedan bara slängas i en jävla leksakslåda under en säng....)
Jag gör det inte längre.
Adventskalendrar alltså.
Inte enbart för att det var svårt att fundera ut fiffiga gåvor utan även för att det blev sjukt dyrt!
Så gissa om jag fick andnöd när M fingrade på en "färdigproducerad" adventskalender i leksaksaffären för 299 kr med orden: "En sån här kalender vill jag ha mamma!"
Mmmmm.
Efter att ha delgett henne min ekonomiska situation sa hon: "På Netto säljer de chokladkalendrar för 8 kr!"


Jag saknar dem.
Flickorna alltså.
Inte adventskalendrarna...
Jag saknar flickorna den vecka de inte bor hos mig.
Samtidigt som jag njuter av att kunna göra vad jag vill när de inte är hos mig.
Tudelat.
Det där.
Igår "lånade" jag dem ett par timmar.
Julpyssel på min arbetsplats.
Det var mysigt.
Fast jag har sällan dåligt samvete.


När flickorna är hos mig är det fullt fokus på dem.
För i ärlighetens namn hinner jag  inget annat:)
Jag längtar längtar längtar.
Men redan fem minuter efter att de kommit hit kan jag bli skogstokig!!!
När vi kliver ur bilen efter att jag hämtat på fritids och trots att vi inte setts på en vecka så kan vi redan vara ovänner!
Att öppna bildörrarna kan liknas vid när Brasse Brännström i "Fem myror är fler än fyra elefanter" öppnar sin Lattjolajban-väska..... (Ett jävla liv med andra ord....)
Samma scenario utspelas varannan fredag utanför radhuset.
E och L skriker och slåss (jag undrar varje gång om vad liksom?) och deras mamma försöker först dämpa men övergår så småningom till en slags desperat vädjan: "MÅSTE ALLA GRANNAR HÖRA ATT NI HAR KOMMIT HIT??"


De på jobbet som har barn som flyttat hemifrån säger att de saknar de där åren.
De där åren när barnen var små.
WHAT?
Menar de allvar?
Saknar de verkligen de 72 små värdelösa adventsjulklapparna som ska slås in;)?
(Min pappa har sagt att hans och mammas ekonomiska situation förbättrades radikalt när brorsan och jag flyttade hemifrån :)
Det var då det.
Det har ju definitivt kommit på skam på senare år;)


Men det där med att barnen lämnar boet.
Jag är ju redan halvt förberedd.
Jag har ju bara mina barn halva tiden liksom...


"Så mycket bättre"
Är det så mycket bättre?
Eller försöker man bara suga ut det sista ur ett koncept som var en succé de första åren?
Carolas dag.
En halvtimme extra var hennes program, hennes dag.
Varför undrar jag.
Lite försiktigt.
Att hon klämmer lite extra på Love-ponken har vi ju redan sett;)
Vi har hunnit notera det.
Faktiskt.
Och VEM blev utvald att sjunga om sin tolkning i slutet av programmet....?
TA-DA!!
Love.
Otippat.
Verkligen :)
Nej.
Men.
Jag längtar minsann ändå.
Till nästa "Jag-är-kändis-och-har-det-bra-som-fan-men-måste-ändå-påtala-vilken-miserabel-barndom-jag-haft"-programmet: "Stjärnorna på slottet":)
Och.
Efter mina flickor.


Tills dess.
Så sitter jag med jackan på, på kontoret:)
Tror det blir frost i natt?
Så.
Jag tar det säkra före det osäkra: bilen i garaget....


P.S Ja. Jag svär som en borstbindare. För den uppmärksamme läsaren: "Jävla" har använts minst tre gånger. Jag har inte ett dåligt ordförråd. Jag är bara lätt oborstad.

Welcome to London Ms Johannesson!

Den där reseskildringen blev aldrig skriven...

På grund av att de där fyra dagarna i London bara var en flykt från verkligheten, en flykt från mitt eget liv.

Före resan mådde jag skit.

Efter resan mådde jag skit.

Men under de fyra dagarna i London mådde jag jättebra!

Var i ett tillfälligt lyckorus, i en tillfällig overklighet.

När jag kom hem igen fanns tyvärr min verklighet kvar där jag lämnat den...

Att ta itu med.

När man får en livskris mår man dåligt.

En livskris kan man inte bota med "att göra något roligt".

"Ryck upp dig för fan! Det finns många som har det mycket värre än du!"

Förvisso.

Men det hjälper inte att tänka på att många har det mycket värre, för just nu mår JAG som allra sämst och jag vet inte hur jag någonsin ska komma upp över ytan igen!!

När man får en livskris gör man också saker som man kanske inte skulle gjort annars.

Som att boka en weekendresa till London åt sig själv och en av sina bästa väninnor:)

(Kanske inte det vanligaste dock...)

Utan att väninnan ens vet om att man gör det...

Sms till unga väninnan:

"Hej. Du och jag ska åka till London. Jag har bokat en resa 13-16 april. Jag skiter i om det är din jobbhelg. Du får ta ledigt. Hörs sen! Kram"



 

Så vi åkte.

Trots att jag inte alls är typen som gör saker SPONTANT.

Trots att jag är så jättajävlebamsegroteskt RÄDD för att flyga.

Så åkte vi.

Min pappa skjutsade oss till Kastrup.

JÄTTETIDIGT torsdagsmorgonen den 13 april.

Fullproppad med ångestdämpande i kroppen och Ipod med hårdrock (HÅRDROCK!!??? Bara det var helt sjukt....) i öronen travade jag med zombiesteg på den där flygmaskinen, gaaaaaah.

Men vi störtade inte.

Den där gången heller.

London tog emot oss med öppen famn och solsken från en klarblå himmel.

Vi - icke-globetrotters - klarade oss fantastiskt bra hela vägen från flygplatsen till vårt hotell.

Eller.

Nåja.

Hotell och hotell.

"Enkelt hotell beläget i Bayswater, endast några minuters promenad från Hyde Park."

Enkelt.

Var det indiiiiiiiid ;)

Vi ställde ifrån oss våra resväskor (min något nedspilld eftersom jag envisats med att på vägen köpa en latte som jag försökte balansera på en tunnelbana där vi inte var de enda resenärerna....gick sådär....) medan vi checkade in på "Kings Hotel" och sedan stod vi kvar.

Och stirrade uppfordrande på personalen bakom disken.

De stirrade tillbaka.

(Jag vet inte vad "Har du ätit glo-soppa eller?" heter på engelska. Annars hade jag nog sagt det.)

Med slöa och ointresserade blickar och utan minsta antydan till att vilja resa på sig och bära vårt bagage.

NÄHÄ!!??

Men vi bär väl själva då!!

Ner för en trång smal trappa.

Vårt rum var obehagligt likt en Fritzl-källare.

Ifrån det enda fönstret såg man rakt in i en betongvägg.

Sängkläderna luktade mögel och sur tvätt och svarta strumpor blev genast grå undertill.

"Om vi lägger handdukarna på golvet får vi säkert nya i morgon?" tänkte unga väninnan högt.

HA. HA. HA.

Men.

Det var ju inte i källaren vi skulle spendera tiden under vår Londonvistelse:)



Då vi inte hade gjort upp en enda plan - vilket är extremt ovanligt för sådana ospontana fröknar som vi - så gav vi oss helt enkelt bara ut för att se vad som fanns att göra.

Och OJ vad det fanns att göra:)

Bara att vandra längs med Oxford Street var en upplevelse i sig!

(Likt Ally McBeal som hörde "Tell him" inne i sitt huvud var det enda jag kunde höra i mitt "I'm just a small town girl....;)



Madame Tussauds.

Åff kårrs.

Musikal (Mamma Mia)

Åff Kårrs.

En och annan alkoholhaltig dryck.

Åff kårrs.

Shopping.

Åff kårrs.

En "Hop-On-Hopp-Off"-buss guidade oss rakt till en Dr Martens-butik.

(Eller. Rakt och rakt. Vi fick ju först lydigt på klassiskt turistmanér både tuffa förbi, imponerat ropa "Lovely", "Amazing" och "Beautiful" alltmedan vi fotograferade Big Ben, St Pauls Cathedral, Trafalgar Square, National Gallery, London Bridge, Picccadilly Cirkus m.m. innan vi nådde målet:)

Jag köpte två par.

Bara sådär.

(Just ekonomin hade jag inga problem med vid den tidpunkten.... Det var väl i och för sig det enda jag inte hade problem med....;)

God mat!

Åff kårrs.

Strada - Cucina Italiana - förälskade vi oss i direkt!

Sms till pappa:

"Vi har fått in en fisk som heter Seabreeze. Vad är det?"

Sms från pappa:

"Seabreeze är en drink på vodka, grapefruktsjuice och tranbärsjuice.... Du har ingen annan stavning...? Havsabborre kanske....möjligtvis.....?"

Eh.

Hehehe.

Mejjjbii.

Sista kvällen på Strada (jaaaaaaa, vi trivdes bra där) beställde vi chokladfondant till dessert.

Dock var det lite jobbigt för mig att äta den.

Inte för att den var seg eller äcklig eller så (den var himmelskt god) utan för att jag råkat säga till personalen att jag var nötallergiker...

Vilket fick till följd att de hängde över mig i sin oro för att jag skulle få en allergisk reaktion.

"Spår av nötter" är ju alltid lite vanskligt;)





Och ytterligare lite shopping.

Åff kårrs.

Vi var sååååååååå nöjda med vår weekend.

Våra resväskor var såååååååå sprängfyllda med "souvenirer" (=kläder och skor... Unga väninnan hade nog 14 par i sin väska ;)

Så, för att vi skulle slippa betala för övervikt var våra handbagage nära att checkas in som vanliga resväskor.....

Jag laddade mentalt (med att knapra ett par ångestdämpande....) för flygresan hem.

Vad hände då?

Jo.

Ett annat jävla plan måste på grund av en brand nödlanda på just VÅR startbana!!!

Så VÅR flygresa blev inställd!!!

Så himla onödigt.

Och unga väninnan fick ringa en väldig massa samtal hem till Sverige - i mitt namn - för att boka om vår resa.

Jag kunde inte ringa.

Jag bara satt där i min egen lilla bubbla och var inte förmögen till något annat än att fokusera på "Jag är inte rädd. Jag kan flyga."

Men.

Vi fick nya biljetter.

På ett plan till Stockholm!!!

Med avresetid sex timmar senare än tänkt!!!

"Ni flyger till Arlanda, sover en natt på hotell, tar morgonflyget till Sturup, utan att betala något extra." sa den vänliga resebyråkvinnan hemma i Sverige.

Det råkade jag höra.

"Aldrig i livet!!!! Inte flyga två gånger!!! Stopp och belägg!! Jag vill ta tåg från Stockholm!!!"

Unga väninnan gav mig en mordisk blick men vågade inget annat än att lyda min befallning.

Vilket fick till följd att vi fick tillbringa en natt i Stockholm.

Först i en hotellobby och sedan på ett nattöppet kebabhak.

Jag låtsades inte om unga väninnans hatiska blickar.

"Tänk så myyyysigt det är att sitta här bland alla uteliggare och lösa korsord? Pittoreskt på något vis?"

Liiiiite senare än planerat stämplade jag in på jobbet den måndagen.

Men det var det värt :)



Jag ÄLSKADE att allt var så TYDLIGT :)

Fanns inte en chans att göra något fel...

Den här underbara resan gjorde vi för två-och-ett-halvt-år-sedan.

Men minnena har inte bleknat som jag befarade.

Däremot är krisen över:)

Och jag vill åka till London igen.

Någon gång :)

När inte ekonomin är ett bekymmer.

Min engelskalärare i gymnasiet sa väldigt ofta (nog varje lektion i tre år om jag inte minns fel):

"When a man is tired of London, he's tired of life."

Jag vet faktiskt inte om hon hittat på det själv eller om det är ett välkänt sån't däringa bevingat.....;)