Det är alltid extremt stressigt och smågnälligt innan vi kommit dit.
E blir sur för att hon tvingas följa med eftersom hon hellre vill hem och leka, frukten jag tagit med är "fel", etc. etc.
Men väl på plats, infaller lugnet.
I varje fall för mig.
Jag pratar om min 5-åriga dotters handbollsträning.
Eller handbollsskola som det heter för åldersgruppen 3-5 år.
Eftersom barnen är så små måste en vuxen per barn vara med under träningen.
Vi vuxna ska sitta på golvet på ena långsidan av hallen och vara tysta.
Jag tycker att det är underbar regel.
Efter en hel dag på jobbet och lite stressade hämtningar på det, tycker jag det är enormt skönt att bara få sitta där och titta och slippa att prata.
Jag är nog ganska ensam om att tycka så.
Nästan alla föräldrar sitter med nedböjda huvuden och kollar sina mobiler alternativt sitter och babblar med någon som befinner sig bredvid.
Ledarna har därför inte bara nog med att få tyst på barnen vid samlingen, utan även föräldrarna...
Jag smyghyschar ibland ikapp med ledarna för jag tycker att man ska respektera "vuxna-ska-vara-tysta-och-även-försöka-hålla-eventuella-småsyskon-lugna"-regeln så att de kan sköta träningen.
Min L är jätteduktig.
Hon ställer alltid upp först direkt efter ledaren vid uppvärmningen, hon gör övningarna exakt som hon blivit instruerad - och får därmed ofta demonstrera för hela gruppen - och hon springer fortast.
Jag är skitstolt!
Hon vinkar glatt till mig varje gång vi får ögonkontakt.
Och jag vinkar glatt tillbaka.
Jag är närvarande.
Och det är jag sällan...
Men.
Så har vi strulputtarna.
De som saboterar övning efter övning för de andra.
Slänger sig raklånga på tjockmadrassen och ligger kvar trots att resten av gruppen ställt upp på led för att utföra övningar på madrassen.
Ledarna säger till.
Och säger till.
Och säger till.
Det skiter ungarna i.
Vad gör då föräldrarna till dessa kids?
Undrar jag.
För det finns minst en vuxen per barn i den där lokalen, det vet jag ju.
Men inget händer och jag fantiserar om att resa mig från min plats och bistå de stackars ledarna med att släpa bort illbattingarna till den grupp de skulle tillhöra.
Men jag gör det inte.
Jag fokuserar på min väluppfostrade femåring och njuter.
:)
Fast.
Nu vet vi ju alla att det inte alltid är så här i verkligheten.
Oftast inte.
Hemma vid middagsbordet till exempel;)
Vem bryr sig om mina regler där...?
Fast just de där 45 minuterna då det är handbollsskola passar jag på att vara en stolt mamma.
(Och de andra två döttrarna är jag såklart precis lika stolt över.)
Jag brukar inte vara den som slår mig för bröstet och jag brukar DEFINITIVT inte skryta om mina barn.
Bara idag;)
När jag kommer hem fortsätter jag att tänka på den där klicken som absolut inte kan rätta sig i ledet.
Hur ska det bli sen?
Framförallt eftersom inte föräldrarna reagerar och agerar.
Toppen.
Lite senare på kvällen ser jag Uppdrag granskning som bland annat gör ett reportage om Rosengårdsskolan i Malmö.
M som nyss kommit från sin handbollsträning sätter sig bredvid mig och följer intresserat programmet.
Man har bedömt ovan nämnda skola som "Sveriges sämsta skola".
Nu är det ju inte en alldeles rättvis bedömning av en skola eftersom upptagningsområdet innefattar många olika nationaliteter och många olika språk.
Skulle jag vara 15 år och flytta till ett land där jag inte kunde tala språket skulle jag ju inte klara av ett enda ämne och få godkända betyg i nian, det säger ju sig själv...
Men visst, man utgår från resultaten, elevernas prestationer.
I vilket fall.
Reportern intervjuar rektorn på Rosengårdsskolan.
Rektorn:
"Men jag måste säga att de har väldigt bra förutsättningar här!"
"Reportern:
(Tystnad) "Har de...väldigt bra förutsättningar?? Vad menar du då?"
Rektorn:
"Ja.....alltså....här finns ju både.....simhall..och....och....ishall."
Reportern:
"Simhall? Och ishall?"
Rektorn:
"Ja. Där jag bor har mina barn inte tillgång till det. Finns inte alls ett sån't utbud av fritidsaktiviteter. Det finns det här till exempel."
???
Här väntade jag mig att reportern skulle säga:
"Men om nu barnen har så bra förutsättningar här, varför bor inte DU här då och låter DINA barn gå i den här skolan?"
Naturligtvis ställde han inte den frågan.
Skolan är en het potatis.
Janne Josefsson intervjuade både Jan Björklund och Ibrahim Baylan.
Båda sa bra saker.
Båda har rätt.
Politisk vilde har man ju hört talas om.
Men politisk velröv?
Det är en sån som jag.
Och det gäller nog enbart skolfrågan.
Varför kan man inte lyfta ut just skolfrågorna - lägga politiska värderingar åt sidan - och bara göra det BRA?
Innan det är för sent?
Satsa resurser i småskolan, kämpa för allas lika värde, se till att alla får samma grund, SEN kan vi börja individualisera och visa framfötterna och utvecklas åt olika håll.
Sluta tjafsa, börja samarbeta.
Gör som Mattis och Borka.
Enas.
För annars går det åt pipsvängen.
Man kan inte lägga taket om det inte finns grund och väggar.
Vidare i programmet visas ett inslag som en norsk motsvarighet till UG gjort.
Man lyfter fram att Sverige ville skapa Europas bästa skola och att det plötsligt gick att välja vilken skola man ville gå på.
Man besöker en högstadieskola i form av en friskola.
Den ser jättetrevlig ut och eleverna verkar så nöjda.
Eleverna som intervjuas har ratat skolan som ligger i deras bostadsområde till förmån för den här friskolan.
"Ingen vill ju gå på DEN skolan" säger de och fnyser.
Några elever ligger i sacco-säckar på golvet med var sin laptop.
Reportern frågar vad de gör.
Läraren svarar:
"Den här killen forskar om tsunamin. Det har han gjort i sex veckor."
Och så skrattar hon stolt.
Min M tittar på mig och jag förekommer hennes fråga:
"Nej. Nej, jag tycker inte att man ska ligga i en sacco-säck och ta reda på om tsunamin i sex veckor, åtta timmar om dagen. SÅ mycket finns det inte att skriva. Tror du verkligen att han arbetar effektivt med det?"
Det tror inte M.
Och jag tror å andra sidan inte heller att han bara gjort det under sex veckors tid men man måste ju överdriva lite, och så fortsätter jag:
"Tänk om vi skulle sitta så på mitt jobb? I sacco-säckar? Med datorn i knät. Hur skulle det se ut?"
Jag ser att M målar upp en bild för sitt inre och så svarar hon bestämt (precis som mamma vill att hon ska svara;):
"Nej. Jag tycker att man ska sitta vid ordentliga bord och jobba!"
Det är bra min flicka.
I'm proud of you.
(Sedan verkade det ändå som att det fungerade bra att arbeta så på den friskolan - det hade kanske varit svårare på just Rosengårdsskolan...Men som sagt. Problemet ligger förmodligen inte i pedagogernas sätt att arbeta, utan skolan/området har helt andra bekymmer. Fast. Har man bara tillgång till simhall och ishall så ska man ju vara nöjd?)
Så.
Ordning och reda.
Regler.
Det är nödvändigt.
Även för barn.
På handbollsskolor.
Och andra skolor.
Annars blir det total anarki.
Jag vet.
Jag har själv stängt dörren till skolan.
Och kommer inte att öppna den igen.
("Men jag vill ligga på denna madrassen och jag struntar i om alla de andra barnen inte kan göra övningen!"
Ungefär som att jag skulle säga:
"Men jag vill köra på vänster sida. Jag skiter i att alla andra kör på höger!")
Dagens lunch.
Dagens lektyr.
Dagens plåtslagardotterskämt:
När det ösregnar som det gjorde alldeles nyss låter det som om någon står i min hall och duschar.
Jag gissar att det beror på att mina hängrännor är stup(rörs)fulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar