Hall före.
Jag har varit radhusägare i ett år!
I ETT år!
Otroligt!
Ja.
Egentligen ett år och några dagar, tror jag fick nycklarna 30 augusti.
Jag trivs bra.
Det är ett välplanerat lagom stort hus med bra läge och bra grannar.
Hall efter.
Det var en vän till mig som "hittade" huset och föreslog att jag skulle gå på visning.
En annan vän följde med mig och tittade.
Ångrar fortfarande att jag tog av mig skorna den där första gången.
Det var så...skitigt!
Och jag har skrivit tidigare om vilken katastrofzon huset var så det behöver jag inte göra igen.
Kök före.
Kök efter.
Badrum före.
Badrum efter.
En av sakerna jag tänkte när jag flyttat in var att jag skulle cykla till jobbet när jag nu har så nära.
Det har inte inträffat särskilt många gånger.
Främst av två orsaker:
1) Min yngsta dotter är hos dagmamma. Dagmamman bor i andra änden av orten. Jag skulle behöva gå upp klockan fem för att hinna cykla runt halva byn.
2) Jag behöver bilen i jobbet ibland. Vet aldrig vilka dagar, kan bara komma något "akut". Vi har bilar på jobbet såklart men vi är många och bilarna kan vara upptagna.
Hm.
Finns en anledning till som inte egentligen är ett legitimt skäl... Men ett fåfängt skäl.
3) Jag har självlockigt hår. Ibland regnar det. Enough said.
Jag har många, varierande, arbetsuppgifter.
För det mesta sitter jag på mitt kontor och "jobbar med data" (Citat: Masjävlar).
Vi skojade om just det där på en fikarast, med tanke på att vi sitter så mycket och glor in i en datorskärm, att vi liksom säckar ihop vad dagen lider och att det inte är konstigt att man får ont i nacke och axlar.
Kanske så man känner igen oss?
Hur ser man att en person jobbar på kommunen?
Jo, hon har gamnacke ("jobbar med data") och päronkropp (P g a alla fikaraster. Och kakorna på fikarasterna ;)
Härom dagen fick jag rycka in som biträdande mätingenjör.
Minsann!
Jag fick följa med eftersom jag "har så vacker handstil"...
Och så skulle jag varna min kollega för fordon.
Eftersom vi skulle stå mitt i gatan och mäta.
"Behöver du skor?" sa kollegan och kom in på mitt rum precis innan vi skulle ge oss ut.
Jag svarade lite förvånat (eller korkat): "Men...vi ska väl bara gå på gatan!"
"Jo" sa kollegan, kvävde ett fniss och försvann med de praktiska arbetsskorna...
När vi mätt halva sträckan kom en man lufsande med en sån där smal turkos plastpåse i handen.
Åh, tänkte jag, måtte han inte stanna till.
Och fast jag vände bort huvudet hade han redan tilltalat min kollega.
Som artigt svarade.
Mannen med påsen vandrade lugnt med oss och gjorde sig ingen brådska.
Och han pratade extreeeeemt långsamt.
Tänk Kristina Lugn x 5!!!
"Vaauu göur ni?"
"Vi mäter höjder" svarade kollegan.
"Vaffårr då?"
"Vi ska lägga om asfalten här, så vi mäter upp hur mycket."
"Asså, jau kännårrr många asfaltsläggare, å dom skiiiitårrr i era mätningar!!"
"Mja" svarade kollegan som nu också började tröttna på att vara tillmötesgående "Det tror jag inte att de gör."
"JO-O-O, de görrr dom. Dom skiiiitårrrr i det!"
Och så vidare.
Till sist lufsade han dock iväg.
Piuh.
Efter en stund kom en liten grabb knallande.
Han stod och tittade på oss en stund och frågade sedan nyfiket:
"Vad gör ni?"
"Mäter höjder" sa kollegan enkelt (som om lille grabben förstod precis ;)
"Aha" sa han "Coolt!" och gick vidare.
Coolt???
Vad är det för coolt att stå och svettas i orange reflexväst i stekande sol mitt på gatan?
Men jag skötte mitt uppdrag.
Skrev fina siffror och var bodyguard till min kollega.
Han behövde dock bara en.
Och inte 900.
Bodyguards.
Som Obama;)
Klart han måste ha mycket folk omkring sig som garanterar hans säkerhet.
Två av de där 900 måste i alla fall vara riktiga bodybuilders.
För jag menar.
Veva ner bilrutor som är 13 centimeter tjocka kräver sina biceps.
Och "En särskild officer som bär väskan med koderna till USA:s kärnvapen."
Det blir inte så mycket hängande i hotellbaren för den stackaren.
För tänk om - efter ett par glas för mycket - han reser sig för att gå och upptäcker att han slarvat bort väskan!!!
Shit!
Då hade han nog fått se sig om efter ett annat jobb...
Och idag var det dags för "Invigning av lekplats".
Varierande sysslor var det ja :)
En riktigt fin lekplats har ställts i ordning.
Massor av föräldrar och barn och dagisavdelningar strömmade till för att provleka, få ballonger och äta tårta.
Själv stod jag mest och väntade på min väninna och E och L.
Jag hade strulat till tiderna så de anlände precis när jag var tvungen att gå.
Till nästa möte...
Så ingen tårta.
Idag.
Men de såg smaskiga ut!
Jag måste sluta vara ironisk.
En kollega kom in på mitt rum med en JÄTTERITNING och frågade bekymrat hur tusan hon skulle kunna skanna in den i diariet.
Utan att röra en min svarade jag "Jo, men du klipper den i 10 stycken A4-stora bitar..."
"NÄ-HÄ???" sa hon och tittade tveksamt på mig (som hade stoneface) "NÄÄÄÄ?"
"Nä" sa jag och skrattade för att jag själv tyckte att jag var så rolig och förklarade sen hur hon skulle gå tillväga;)
Inte snällt.
Jag vet.
Men sen står ju inte "snäll" i mitt CV heller...
Slutligen kan jag inte låta bli.
Att kommentera den omåttligt populära "5.2".
Det står ju något om det i tidningarna dagligen liksom.
"Metoden innebär att man två dagar i veckan, varannan eller var tredje dag, begränsar intaget av kalorier kraftigt. Veckans resterande fem dagar äter man normalt."
Normalt?
DET är väl högst subjektivt.
Vad var och en av oss lägger i begreppet "normalt"?
Så om man äter på McDonalds fem gånger om dagen för att det är normalt för en, så ska man fortsätta med det??
En dietist säger på annat ställe i artikeln att "Vi äter hela tiden, vi ska alltid stoppa någonting i munnen."
HÄR finns problemet.
Anser jag.
Men.
Man ska göra det man tror på.
Då brukar det fungera.
Själv håller jag mig till den uråldiga kostcirkeln.
Ät och drick allt och spring bort överflödet.
Och inget småätande.
(Ja, jag vet att jag skrev något kontroversiellt... Men jag tror på det. Var och en får tro på vad den vill.)
Jag är inte ensam längre.
Den här håriga besten har flyttat in.
Mysigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar