I värsta Skipper-stil fast med ett leende.

I tre dagar har jag iklätt mig rollen som "Personlig tränare".

 Mamma fick sin dos igår.
Hade ruskigt mycket att göra på jobbet, tiden rusade iväg, men till sist stod jag utanför mammas hus.
Redo.
Vi gick en rask promenad i våra käcka glansiga tights...

Efter promenaden; en ljuvligt god lasagne med fyllning av spenat och kantareller.
Bara ett litet krux med den.
Att den fyllde upp magen inför kvällens nästa pass ;)
Löptur med grannfrun...
Jag känner mig lite som Anna Skipper när jag stegar in i hennes hall och hälsar med: "Nå? Klar?"
"Snälla, snälla, häll inte ut min bearnaisesås..."
Men hon följer lydigt med ut i spåret.
Hon vet att hon behöver det ;)
Och känner sig så nöjd efteråt.
Med all rätt!

Jag lovade mig själv en lite piffigare outfit.
Den blev blå.
"OJ VILKA BLÅ STRUMPBYXOR DU HAR!" utbrast en och annan kollega.
Rotade runt bland mina skor och "hittade" ett par jag inte använt på länge.
Ungefär vid lunchtid kom jag ihåg varför...
Shit.
De skar som knivar, gaaaaaah.
Så jag trippade försiktigt omkring i korridoren med ett stelt leende.
Egentligen var det inget leende.
Det var ett uttryck av smärta.
Men jag fick en väldigt fin komplimang av en äldre herre jag hjälpt med ett ärende.
När han skulle gå log han och sa på sin göteborgsdialekt:
"Tack för hjälpen."
Så gick han en bit, stannade upp, vände sig om och fortsatte:
"Och du, tack för ditt leende!"