Nej-sägare.
Jaaaaa.
Jag vet.
Det är några månader kvar.
Fyra-och-en-halv.
Men lite höstkänsla är det allt.
När man läser "11,6" på termometern på morgonen.
Höst kan innebära regn.
Regn innebär gummistövlar för utomhusaktiviteter.
Och innegymnastikskor för inomhusaktiviteter.
Så idag - efter jobb och uppsamling av döttrar - körde vi till sportaffären.
Det tyckte jag var en fenomenal idé.
Det tyckte jag i och för sig inte en särskilt lång stund.
Att åka till en affär med tre trötta barn är ALDRIG en fenomenal idé.
E högg en fotboll ur en korg direkt och började studsa frenetiskt.
Tills expediten sa till att man inte fick göra så.
Själv var jag upptagen med att säga "Nej, det ska vi inte." och "Nej, det ska vi inte." och "Nej, det ska vi inte."
Som svar på minst 27 förslag om vad vi skulle kunna köpa...
Efter cirka en halvtimme hade vi i alla fall fixat tre par fina gympaskor och lite gympakläder.
Och mina "nej" hade för tillfället tagit slut så vi lämnade butiken.
Och gick till nästa.
För att leta efter gummipjucks.
Det fick vi också tag i.
Efter en hel del tårar och oäääändligt många fler "Nej, det ska vi inte."
Schemat följdes, dock med tre kvarts tidsförskjutning.
Att göra kyckling i currysås tar sin lilla tid.
Orutinerat av mig.
Men det var värt varenda minut, varenda gul curryfläck på mitt förr ganska vita köksbord...
Oj, vad det åts!!
Till sist hade alla telningarna tagit fram varsin djup tallrik och slevat upp sås och åt med sked!!!
M föreslog sedan själv - som straff för att hon var lite olydig tidigare idag - att hon skulle duscha sina systrar (?)
Perfekt.
Och somnade gjorde de direkt, antagligen tack vare mättnad ;)
Kanske inte currysoppa, men förmodligen en hel del andra godsaker, stoppade den lilla köttbullen nedan i sig, när hon var liten;)
Köttbullen.
Var pappas smeknamn på mig.
Riktigt rart.
Och påverkade säkert inte alls att jag drömde (woohoo, en dröm!!) om smal midja ;)
Han var ironisk (eller....?) men det löste sig ju till slut...
Nuförtiden är förhållandena de omvända.
Pappas midja är borta sedan många år...
Och som straff - för att han så fort han kom åt grabbade tag i min kind, log och sa "Mmmm, lilla köttbullen" så får han då och då vara mig behjälplig som vaktmästare.
Nu behöver jag till exempel få min nya brevlåda monterad (min förra blev sprängskadad i somras...), sätta upp en fågelholk (jag missade det den här våren men det kommer förhoppningsvis en ny och som Rulle mycket riktigt påpekade "Nu är det vår - nu pippar alla fåglarna i skogen!") samt skruva upp alla mina brandvarnare som trillat ner och numera ligger i en byrålåda...
Köttbulle.
Jag var väl fyra-fem år när bilden togs.
Det var när vi bodde i staaaan, men när jag var fem och min lillebror föddes flyttade vi ut på landet.
Tänk om mamma och pappa hade haft lägenheten kvar!?
Bra läge, både nära stranden, parken med fina caféet och sta'n :)
Jag minns dock inte så mycket av när jag var stadsbo.
Bara att jag brukade äta GB:s puckstång (de flesta av mina minneskrokar är...vad jag åt...) när vi var på stranden, att jag kunde namnen på de flesta butiker och varuhus i och omkring centrum (shoppingintresset härstammar väl därifrån), att morfar - när han hämtat mig på kyrkans barntimme - brukade planera in ett besök i matbutiken där mormor jobbade och så fick jag en zig-zag-ask (ätbara minnen var det ja...) och att jag fastnade i hissen (därav tror jag hiss-, höjd- och fartskräck fick sin grogrund...) en gång och att jag tappade min nalle ner i hisschaktet....
"Jag måste äta för två" ser det ut som om jag säger.
Mina väninnor ser inte helt övertygade ut...
Men det finns två tillfällen.
När man får.
När man är gravid.
Eller när man ska springa en halvmara...
Fast idag har jag och en arbetskamrat diskuterat en annan taktik.
Vi ska springa ett lopp tillsammans - eller nja, vi ses väl vid starten och vid målet - och han delade med sig av sin strategi.
Hm.
Den har jag aldrig hört.
Vi får väl se ;)
Vi för alltid så intressanta diskussioner vid fikabordet på jobbet.
Idag penetrerade vi även huruvida om man med en modern bil kan lyckas låsa in nycklarna.
Vi kom nog fram till att det inte går.
Ingen var dock villig att vara försökskanin...;)
Jag tog upp mitt "problem" med att centrallåset vägrar fungera på två ställen på orten (två ställen som jag hittills upptäckt).
Det ena är på ena halvan av parkeringsplatsen utanför ICA.
När jag parkerar där vägrar bilen att bli låst.
Och de gånger jag lyckats - ja då har det inte gått att låsa upp med knappfunktionen!
Så mer än en gång har jag fått lasta av matkassarna preciiiis bakom bakluckan, gått för att ställa kundvagnen, öppnat förardörren med nyckel - vilket startar larmet - och sen blixtsnabbt fått hiva in kassarna i bagaget för att sedan kasta mig in och starta bilen så att larmet tystnar.
Känns lika fånigt varje gång.
Men numera har jag slutat upp med att le urskuldande och liksom nickat förklarande åt andra människor på parkeringen...
Men jag vet nog.
Hur folk ruskat sina huvuden i smyg och tänkt: "Alltså, kärringar och bilar...."
För EN gångs skull.
Är klockan inte tolv.
För EN gångs skull.
Kanske jag får mer än fem timmars nattsömn.
Hur gick det till klurar jag?
Med försenad middag och allt...
Nej.
Jag tänker inte fördjupa mig i det.
Jag hoppas bara, att jag lyckas somna;)
För imorgon ska jag ut på uppdrag.
Inga paljettprydda kilklackssandaler då inte.
Gummistövlar.
Regnrock.
Pärm under armen.
Och jobbil med manuell växellåda.
Kommunaltjänstekvinna på äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar