På irrvägar...

 

Jag kan inte skylla på någon annan.

Fast jag inte förstått hur det gått till.

Precis innan jag släckte sänglampan kontrollerade jag att väckarklockan på mobilen var aktiverad.

På 05.50.

Och inte 06.00 som någon ändrat till igår morse (undrar vem...?)

Och ändå - vaknade jag med ett ryck i morse av att L stod vid sängkanten och undrade något med Ipaden.

07.07!!!!

Iiiiiiihhhhhhhhh!!!

Fanshitfanshitfanshit!!!

Vid den tiden ska L vara lämnad och jag och E ska precis ha lyssnat klart på Painted By Numbers med The Sounds och stiga av bilen på Fritids.

Omöjligt.

Det blev några samtal med önskan om att spara frukost till flickorna.

En timme senare var jag på jobbet.

Inte så farligt sen.

 

Varken gummistövlar eller regnjacka behövdes idag, så jag tog bara min pärm, telefoner och lilla bilen och körde ut på mitt uppdrag.

Kartan i knät.

Skulle ganska långt ut i obygden men jag har varit på flera sådana ställen tidigare och alltid hittat.

När jag svängde in på en av de där grusvägarna som gud glömde så tyckte jag det var konstigt att alla anslutande små vägar var på höger sida istället för på vänster...?

Jag irrade bort mig fullständigt och var precis på väg att slå numret till mannen jag skulle träffa när jag fick syn på en person som såg ut att stå och vänta på en vilsen kommunaltjänstekvinna.

Jag parkerade och efter att vi skakat hand började jag "Eh, alltså, jag följde kartan men den måste var fel, eh..."

Det var den förstås inte.

Och det kan ju var och en räkna ut..

Jag trodde att jag kört in den södra infarten när jag i själva verket kört in den norra...

Enough said.

Jag slog upp min pärm ovanpå soptunnan och började pladdra men mannen frågade om vi inte skulle gå in så kunde han få bjuda på en kopp kaffe samtidigt.

"Ja tack, trevligt!" sa jag glatt eftersom jag missat fikan på jobbet och gick efter mannen uppför en backe genom en något halvfärdig trädgård.

När jag klev över tröskeln for en tanke genom mitt huvud som jag genast av skam slog bort igen.

Tänk OM...

Där var jag, långt ute i ingenstans, ensam med en person jag aldrig träffat, och jag gick med IN!!

Och inte hade jag meddelat någon arbetskamrat heller om vart jag skulle.

När jag kom in i köket satt det ytterligare en man där....

Nej.

Man kan inte tänka sådana tankar jag tänkte.

Verkligen inte.

Men...

Givetvis var det trevliga människor och jag fick gott kaffe och vi diskuterade det jag kommit för att diskutera.

Men...

Nästa gång.

Ska jag lägga karta och telefonnummer till någon kollega så att de vet var jag befinner mig.

(Det här skulle du egentligen inte läsa mamma;)

 

 

 

När jag lagar mat så lagar jag mat.

Det betyder att jag inte håller på att städa samtidigt.

Det ser ut som ett bombnedslag efteråt med skräp och grönsakshack ungefär överallt....

Mamma skulle säga att jag har det efter pappa...

 

 

 

Men efteråt gör jag alltid fint :)

I kväll åt vi L:s "önskemat": Lasagne.

Den blev vrålgod!!

Och stor.

Så i morgon slipper jag laga mat ;)

 

Efter att ha vilat kroppen i nästan fem dygn kände jag att jag var mogen för lite fysisk aktivitet efter jobbet.

Innebandy!

I några år har jag varje torsdag - utom under sommaren - spelat innebandy en timme efter jobbet.

Vi är i stort sett samma gäng, det vill säga jag och en hög med grabbar :)

Det är riktigt roligt.

Och riktigt jobbigt.

Kände inte det minsta av varken ljumske eller mage, juuuuhuuuu!

På torsdagkvällarna är jag således extra trött och min "belöning" brukar bli:

 

 

 

 

En arbetsdag kvar den här veckan.

Och semestern känns redan avlägsen...