"Den som har en trädgård och en boksamling saknar intet"

 

/sagt av filosofen Cicero 100-talet f.kr.

(Sägs det. Svårt med källgranskning här.)

 

 

eller en strykhög

 

 

eller en Iphone

 

 

eller en familj

 

eller en vän som säger:
"Jag vill hämta dina barn i morgon och göra något kul!"
Be my guest.
"Då kan ju jag...." tänkte jag ".............gå till.....tandläkaren var det ja... Just det."
Så festligt.
790 kronor senare.
Rena fina tänder.
Inga hål.
Hm.
Hade glömt att det var så dyrt...

 

Efter strykpartyt (fotnot: På ett strykparty tar gästerna med sig tvätt som ska strykas, en strykbräda, ett strykjärn och flaska bubbel.) blev det studerande av "Höstens hetaste frisyrer" i något magasin med blanka papper.

Och test.

Av het frisyr.

Jag hade provat en avancerad kreation samma morgon (trots rekordkort tid blev den ganska bra - måste börja stiga upp en kvart tidigare!!!) och då ville min fina vän S också prova.

Det gick väl sådär.

För mycket strykande, tror jag...

Eller för mycket av något annat ;)

För när hon sedan skulle kommentera en tjej som testsjöng i Idol sa hon:

"Men kolla - hon har ju piercing i skrattvårtorna!"

"VAD sa du?"

"OJ!! Vad satt jag och tänkte på???"

"Mmmmm, kan man undra..."

I reklampausen såg vi den beryktade ICA-reklamen.

Ja.

Så hemskt beryktad kan den förstås inte vara eftersom det är nya teman varje vecka, men man har ju hört reaktioner på "Ät ICAs fisk om du inte vill bli en tjockis!"

Jag och min vän är ganska öppna i såna här frågor så vi spann vidare på detta istället för att bli upprörda.

Och hade hysteriskt kul.

Kanske så man ska göra...?

"Fan också, där har vi förklaringen, jag har ju köpt fisk på City Gross";)

 

Vardagen är i gång.

Med allt vad det innebär.

Handbollsträningar, väskor som ska packas och packas upp, föräldramöten och läxor.

E gjorde sin första läxa.

Bokstaven L.

"Phu, det här var jobbigt."

????

Att spåra L, att skriva L några gånger, ringa in L och färglägga ett L!!!???

VERKLIGEN skitjobbigt!!

Allt är ju relativt.

Själv tyckte jag det var lite jobbigt när en av grannarna undrade om inte jag också tyckte att vi behövde byta ut brädorna på våra gemensamma gavlar.

"Måste vi?" sa jag och såg för mitt inre sedlarna flyga iväg.

"Tja" fortsatte han "det är ju risk att det tränger in fukt annars, det är ju lite murket."

Mhm.

I den här radhuslängan på sju hus är det bara vi två som har lite trä på våra gavlar.

Vilken otur...

Sen undrade han om jag inte skulle göra en infart framför huset.

"Nja" sa jag "jag tycker om min lilla gräsplätt och alla perenner."

Gillar ju att ha lite grönt.

Och vad skulle jag annars sjunka in i de där stunderna jag inte riktigt vet vad jag ska hitta på (se citat i rubriken...)?

Men han har delvis en poäng.

Den lilla stenbelagda ytan med fult staket framför förrådet är anskrämlig.

Det skulle jag kunna ta bort.

Nån gång...

Mitt i vår diskussion kom grannen mitt emot ut och vi bytte raskt samtalsämne eftersom en bil krånglade sig förbi våra blomlådor.

Vi förfasade oss över alla fortkörare.

Vi såg bilar passera i ena riktningen för att en stund senare återkomma i andra.

Fast då med minst ett litet förskolebarn i baksätet.

Ett av kommunens största dagis ligger på vår gata.

Och vilken kategori av människor kör mest stressat?

Just det.

Sedan undrade båda grannarna om det var jag som lagat den ena blomlådan som blev påkörd av en lastbil igår.

JAG??? HAHAHA! Knappast.

Jo, jag tog givetvis alla mina fyra verktyg och stegade ut för att reparera ;)

Nej.

Måste varit chauffören som återvänt senare....

Men dagisföräldrarna körde exemplariskt så länge vi i medborgargardet stod stationerade iklädda "arga blicken" på trottoaren....

 

 

Har nu sett två av fem avsnitt av "En klassiker".

Vansbrosimningen förra veckan och Lidingöloppet denna.

I Lidingöloppet fick man följa en femte deltagare, Lennart, som inte varit med i de tidigare avsnitten.

Jag trodde det var ett skämt när man i första inslaget fick möta Lennart och hans jämnårige vän sittandes på en pub och dricka öl :)

Vännen var "coach" och han hade två riktigt goda råd inför loppet:

1) Ät pasta. Det ska vara bra har jag hört. Mycket pasta.

2) Vila om du är trött.

Verkligen heta tips måste jag säga!!

Sen fick man se de båda herrarna checka in på ett hotell i Stockholm dagen före tävlingen.

De fyllde minibaren på rummet med öl och medan Lennart stretchade lite för syns skull - "Asch, jag tror det är överreklamerat att stretcha" - öppnade kompisen var sin öl åt dem...

"Du ska ju inte springa förrän i morgon!"

Men Lennart tog sig minsann runt.

På drygt fyra timmar!

När han pustat ut i cirka tre sekunder sa han till kompisen som troget väntade vid mållinjen:

"Jag kan få en hamburgare eller nåt så kan vi ta en pilsner sen!"

En sann idrottsman... :)

 

Anders, min hjälte, är Lennarts raka motsvarighet.

Han har gjort klassikern 35 gånger (!!!!!) och det här var hans 39:e Lidingölopp!!

För att han tycker det är så vansinnigt roligt!!

Imponerande.

Framförallt nu, med tanke på hans svåra sjukdom.

Och fantastiska optimism.

Vid en dryckeskontroll saktade han enbart in för att få muggen i handen och sa entusiastiskt - på sin Stockholmsdialekt - till kameran:

"Aaa, nu tog vi drickan flying, så sparade vi 27 sekunder."

Tog drickan FLYING?

Coolt.

Ska jag också börja säga.

 

Boksamling.

Har jag.

Tredje delen av "Femtio nyanser" till exempel ligger fortfarande orörd.

Inte blivit mycket läsning sen vardagen gjorde sitt återintåg...

Men snart nog...

Just nu har jag ett större behov av att skriva än av att läsa.

Jag har alltid skrivit.

Om allt möjligt.

Viktigt.

Oviktigt.

Skrivandet är som en ventil.

Ibland blir det bra, ibland dåligt.

Spelar ingen roll.

Tankarna måste sättas på pränt.

Tyvärr måste jag censurera mig själv ständigt.

Finns saker jag skulle vilja skriva om men inte kan.

I det här officiella rummet.

Av olika anledningar.

Borde skrivit dagbok kanske?

Det gjorde jag i många år men det ger inte riktigt samma kick som att skriva för andra.

Känns märkligt att skriva "kick".

De flesta människor får nog kickar av betydligt mer spännande upplevelser ;)

 

Jag följer Broadchurch på TV.

Var misstänksam i början men nu är jag fast.

Något fångar.

Eller så behöver jag bara något att hänga upp vardagskvällarna på.

Men jag är kräsen.

Kan inte se vad som helst.

Amerikanskt går bort.

Svenskt, danskt, brittiskt helst.

När barnen är här rullar det på.

När de inte är det får jag anstränga mig för att få någonting gjort.

Asch, åt helvete med censuren....

Jag är en skugga.

Av mitt forna jag.

Jag är inte lycklig.

Mitt självförtroende har fått sig en ordentlig törn.

De få drömmar jag har går inte att förverkliga.

Så känns det i alla fall.

Jag är handlingsförlamad och klarar inte av de minst komplicerade ting.

Som en så simpel sak som att brista ut i gapskratt.

Naturligt.

Alltså utan att jag gör det för att det förväntas.

Det finns inte.

Jag ler.

Men leendet kommer inte inifrån.

Det sitter utanpå.

Det är en påklistrad mask.

Jag kan det.

Jag är socialt skolad.

Jag använder det mest i mitt arbete.

Och jag gör det så bra.

Trodde jag åtminstone.

Men flera av mina -underbara - arbetskamrater har röntgensyn.

En av dem stegade in på mitt rum och slog armarna om mig.

Till mitt frågande ansiktsuttryck sa han bara enkelt:

"Det såg ut som att du behövde en kram!"

Ja.

Ja!

Det behövde jag!

Det behöver jag.

Tack <3

Emellertid börjar det hända saker igen på jobbet.

Har varit lite dött.

Å andra sidan får man gjort väldigt mycket av det där - ofta lite mindre stimulerande - som man skjutit upp innan...

Men en dag började telefonen ringa så där galet som den kan göra ibland.

Medan jag var ute i ett ärende fick jag minst tre nya.

Via telefon.

Härligt.

Det blev rentav stressigt.

Skönt då att jag väljer att trycka ner pausknappen en stund.

Ungefär som när man förr spelade in Trackslistan på sin bandspelare.

Man tryckte ner "Play", "Rec" och "Paus" samtidigt.

Och släppte bara upp "Paus" när det var något man riktigt gärna ville ha.

Ibland hände det att man fick med något som man inte gillade så mycket.

Till en början.

Men man vande sig.

Man vänjer sig.

Det gör man.

Tyvärr.

 

Här är jag lika ung som min fina väninna S :)
En nybakad oerfaren småskolefröken...

 

But don't forget

I'm also just a girl

standing in front of a boy

asking him to love her

 

 

 

Cicero, med all respekt, du och jag hade haft mycket att diskutera....

 

Bland annat hur jag - en hel dag utan att jag själv eller någon annan upptäckt det - haft blusen ut och in....

Läckert.