Ljuvlig påskhelg....och så litta gnäll...;)

Hur kan tre systrar - med samma mamma och pappa - både vara så lika men samtidigt så olika?

Jag förvånas över detta varje dag.

Igår var alla tre ute och cyklade före kvällsmaten.

När jag plockade undan efter maten - sanerade - råkade jag slå ett öga ut genom köksfönstret.

Två cyklar stod där förarna spontant kommit på att "Här stiger jag av och skiter i var jag parkerar".

Ungefär.

Eftersom jag saknade den tredje hojtade jag: "E - var är din cykel?"

E svarade: "Där den ska vara såklart."

Just det.

Så dumt av mig.

Naturligtvis hade hon ställt in sin cykel, snyggt och prydligt, under taket där cyklarna ska stå.

Där de ska stå enligt mig.

Inte som man kan tro när det gäller mig, alltså för att det ska vara ordning enligt "var-sak-på-sin-plats-för-att-jag-har-bestämt-det"-principen.

Nej.

Utan mest för att det inte inbjuder förbipasserande presumtiva tjuvar till cykelstöld lika lätt när man inte skyltar med vad man har.

Ikväll körde jag tre gånger fram och tillbaka till idrottshallen där M har handbollsträning.

Första gången för att lämna M.

Andra gången för att hämta M.

Tredje gången för att M precis när vi kommit hem från andra turen kom på att hon glömt sina gympaskor....

Stööööööööööööööön.

Det är inte första gången.

Som hon glömmer.

Hon glömmer allt.

Överallt.

Hela tiden.

Nycklar försvinner.

Mobiltelefon försvinner.

Läxböcker, jackor och gympapåsar glöms både här och där.

Hon måste ha väldigt mycket annat att tänka på?

Varje kväll jag kommer hem från jobbet får jag dessutom börja med lite morr och gnäll.

Då syns så tydliga "spår" efter en viss 11-åring som varit hemma ensam på morgonen...

Något eller några av mina plagg ligger slängda på sängen, fön och plattång ligger på sovrumsgolvet, en borste, några hårsnoddar och spännen fyndas på hallbyrån, ett använt hopknölat badlakan på hallgolvet, badrumsskåpen står på vid gavel och helst står några hårprodukter uppradade på handfatet.

Man ska vara glad om filtallriken - där fil och flingor torkat in ordentligt under dagen - hamnat på diskbänken istället för att stå kvar på soffbordet :)

Kan inte begripa hur hon blivit sådan??

Min dotter, dotter till en kvinna vars "disktrasa står i givakt" (ett uttryck som en av mina bästisars mamma myntat;)  - dock en sanning med modifikation...) - hur kan hon ha blivit en sån "slarva"?

Det där "storasyster-syndromet" jag själv lider av, det har verkligen hoppat över äldsten i den här församlingen...

Och så har vi då den sista lilla.

Trean.

Som bara har "hängt med".

Och som förmodligen alltid kommer att göra det.

Som kommer att glida fram på ett bananskal i kölvattnet efter sina systrar;)

Som alltid argumenterar för sin sak, vare sig det är förnuftigt eller alldeles galet...

Men argumenteras, det ska det jädrar i det alltid göras...

Jag har i alla fall inte närt några mesproppar vid min barm.

Den saken är alldeles kristallklar:)

Starka tjejer.

Dominanta tjejer.

"Jag-har-fan-i-mig-rätt-och-tänker-inte-ge-vika-en-tum"-tjejer.

Och som de slåss!!

Inte med andra - men med varandra!

DET går över mitt förstånd?

Jag studerar så ofta jag får tillfälle hur andra syskonpar agerar och interagerar.

Mycket, mycket sällan bevittnar jag sådana regelrätta slagsmål mellan andra syskon som mellan mina barn.

Och det är inte bara knipande och hårdragande på tjejigt vis (läs: catfight ;).

Nej, nej, nej.

Det är rejäla knytnävar och sparkar!

Jag blir galen varje gång jag ser det.

Alltså ganska ofta.

Verkar ju inte vara några andra syskon som beter sig så.

Utan precis tvärtom.

Andra syskon tar hand om varandra, månar om varandra.

Det gör ju mina barn så klart när det gäller, men hemma...nej, nej, nej, det är en strid på liv och kniv.

Suck!

(Och så här har det alltid varit - både före och efter skilsmässan, så det är ingen "reaktion" som en amatörpsykolog kanske skulle säga...)

Märkligt är det i alla fall.

Inte att flickorna är olika.

Alla föds med sin egen personlighet.

Men att de konkurrerar så mycket med varandra.

Och att de slåss.

Inte beroende på att de inte är verbala så att "knytnävarna tar vid där språket tar slut", herregud nej, de kan tjata ihjäl den mest tålmodige...;)

Och trots att jag predikar och understryker alla människors lika värde, att alla är olika men får lov att vara olika etc. etc. så verkar det bara gälla för andra?

Trots allt - älskar jag dem gränslöst <3 <3 <3