Lille katt...

Igår var det min födelsedag.

E och L har också fyllt år nyligen.

Därför hade vi födelsedagskalas igår.

Det som skulle bli en rolig eftermiddag med familj, presenter och tårta blev lite tvärtom.

När jag, J och flickorna ätit lunch sprang M ut för att leka med grannflickan.

Hon hann inte långt förrän vi som satt kvar vid köksbordet hörde ett förtvivlat och hjärtskärande vrål!

Jag blev iskall och en fruktansvärd minnesbild rullades upp inuti mitt huvud!

Vi släppte allt vi hade i händerna och rusade ut.

Mot oss kom M skrikandes och gråtandes med sin lilla kattunge i famnen.

Den var alldeles blodig på huvudet och slapp i kroppen.

"Snuttan har blivit överkörd!!!" hulkade hon fram.

Ja.

Tyvärr.

Så var det.

J la henne på gräsmattan och det fanns inget att göra...

Alla tre flickorna grät hysteriskt.

Fruktansvärt.

Alldeles alldeles fruktansvärt.

Det gjorde så ont.

Denna lilla katt blev inte mer än 12 veckor gammal.

Så istället för att förbereda kalaset fick vi ordna med en liten begravning.

Precis innan J skulle fylla igen gropen där vi lagt Snuttan i en liten korg skyndade M in i huset för att hämta kattungens leksaker och så släppte hon ner dem i korgen.

Det gick inte att hålla tillbaka tårarna då kan jag säga...

Hjärtat snörptes liksom ihop.

När vi lagt stenar och blommor på graven satte vi oss och pratade för att bearbeta händelsen.

Och flickorna grät.

Och grät.

I en hel timme!

Det är svårt att se sina barn så ledsna.

Och när barnen sa: "Vi vill ha Snuttan tillbaka!" så är det ju ännu svårare.

"Det går tyvärr inte" svarade vi.

"Men vi V-I-L-L!!!!!"

Det blev kalas ändå.

Men inte med samma glädje och entusiasm.

M åt ingenting.

Låg bara i sin säng och grät.

På kvällen satt hon framför datorn och letade efter kattungar på Blocket...

För en ny kattunge blir det.

Så småningom.

Senare på kvällen när jag gick ut låg kattungens mamma bredvid graven.

Undrar om hon förstod?

I övrigt har det varit en fartfylld och rolig helg.

I fredags åt jag middag med kompisar på restaurang.

Det var fint väder och vi satt utomhus till klockan halvtvå!!

Alldeles för sent.

Eftersom jag skulle på bröllop på lördagen...

Men det gick bra det med.

Är ju van vid lite sömn.

Och med mycket smink kan man dölja det mesta ;)

Vi hade en väldig tur med vädret.

Bra.

För vi var ju vid kyrkan en hel timme före vigselns början.

Pappa var toastmaster och ville vara i "god tid".

Det var vi.

Brorsan höll på att gå under av värmeslag, haha...

Vigseln var vacker och stämningsfull, brudparet nervösa men jättefina!

Precis som det ska vara.

Sedan väntade mat och vin och skratt och tal och dans.

Precis som det ska vara.

Bröllopsgästerna såg lite tilltufsade ut när de åkte hem...

Precis som det ska vara :)

En helg som gått nästan helt i firandets tecken.

Förutom...

Lille katt.

Varför skulle du springa ut på vägen?