Tillfälligt avbrott i arbetet.....

Min lilla E hade en enorm mammalängtan så jag hämtade henne på Fritids efter lunchen idag.

Jag utgick ifrån att hon nog skulle roa sig ett par-tre timmar på mitt jobb.

Hon är vanligtvis ganska lugn och sansad så det skulle inte bli något större problem.

Tänkte jag.

I min enfald.

Att ha med sig barn på jobb är trots allt inte det optimala.

Ändå.

Jag la fram tuschpennor och papper till henne och satte mig vid datorn.

"Oj, vad hon ritar fort", tänkte jag när jag sneglade åt hennes håll.

"Titta mamma."

"Mmmmm...."

"Det är du!"

"Mmmmm...."

"Och detta är jag, jag har klätt ut mig, så du känner inte igen mig ;)"

"Mmmmm, nähä.....?"

Svisch, så hoppade hon ner från stolen och kom bort till mig.

"När ska vi gå hem?"

"Snart."

(Himla bra svar. "Snart". Vad betyder det?? Jag kunde lika gärna svarat "Om tre år älskling...")

"Men jag vill gå hem nuuuuuuuu."

---

"Mamma, vad är det här för pengar?"

(Jag har några pund i mynt i en burk på mitt rum.)

"Det är engelska pengar."

E tog fram en svensk femma och jämförde med ett av mynten.

"Titta, de är lika stora, det kanske är en femma i ett annat land!!?"

"Mmmm.... Jo, så är det nog."

(Här såg jag min kollega i rummet snett mittemot dra på smilbanden... Men för fan, hjälp mig istället, för att sitta där och flina :)

"Vet du E, vi ska gå och prata med en arbetskamrat på ett annat ställe, du får följa med, kanske kul att gå en liten runda."

Vi gick till en kollega på en annan avdelning för att diskutera torget

(finns alltid mycket att diskutera...).

Efter 37 sekunder tyckte E det var dödstråkigt och tjatade om att gå tillbaka.

---

Vi möttes av en annan kollega med en telefon i handen:

"Kan du ta detta, det är från tidningen?"

"Ja, hej, det här är K, vad kan jag hjälpa dig med?"

Kvinnan i telefonen framförde sitt ärende och jag fick återigen sätta mig framför datorn för att söka det hon ville ha tag i.

"Mamma, jag måste bajsa!!!"

"Eh...eh...Ursäkta (till tidningsmänniskan).

"M-e-n g-å i-n p-å t-o-a d-å...." väste jag till E.

"Eh....eh....ja, nu är jag här igen! Jo, alltså, du ville veta.."

"M-A-M-M-A, jag är F-Ä-R-D-I-G!!"

"He he, ursäkta mig en stund bara...."

När samtalet var avslutat var det dags för kaffe.

Jag tänkte att E kanske skulle få lite ny energi och knåpa ihop ännu en teckning efter en gigantisk vaniljsnäcka.

Men nej.

Jag valde att stämpla ut och åka och handla istället.

Kattbekymret är löst.

Igår tittade vi på ett stort antal kattungar och en blev utvald.

Så skönt.

Det dräller ju av folk som vill bli av med kattungar så det var ju inte så svårlöst.

En liten "Smulan" blir det.

Så glad jag är för barnens skull <3