Pust...

Ovanvåningen som den såg ut när jag var på första visningen.

Ovanvåningen som den såg ut ikväll efter fyra dagars arbete.

Jag är helt slut.

Helt färdig.

Mör i kroppen.

Det är tufft att renovera hus.

Igårkväll var jag helt säker på att jag skulle somna som en stock.

Det gjorde jag inte.

Vid tolvtiden drabbades jag av enorma frosskakningar.

Jag låg och hoppade under täcket, helt okontrollerat.

Tänderna skallrade.

Jag försökte, i en och en halv timme!, att ta mig upp ur sängen för att ta två alvedon och dricka lite.

Det gick inte.

Förrän vid tvåtiden.

Då tog jag sats, ett två tre, ut i badrummet på skakiga ben, tryckte ut två tabletter och svalde ner.

Hällde upp ett glas saft och drack i en enda stor klunk.

Hällde upp ytterligare ett glas och ställde på sängbordet.

Kröp ner under täcket, skakningarna dämpades och jag trodde att jag skulle somna.

Men nej.

Då började jag svettas.

Ymnigt.

Helt sjukt.

Somnade vid halvfem.

Vaknade elva av att mamma ringde.

"Skulle vi inte ses åtta? Jag har kaffe och mackor till dig."

Shit.

På med kläderna och iväg.

Jag jobbade till tio ikväll.

Fick lite frossa och feber vid sjutiden, men det motade jag med ett par alvedon.

Vad är det här?

Hur klen är jag egentligen??

Inte mycket de fina tål...

Imorgon ringer klockan sex.

Jobba hela dagen och sen renovera.

Härligt :)

Jag får en liten "Svenska hjärtan"-feeling när jag är i huset.

Grannar som pratar över staketet och hälsar välkommen.

Hoppas bara inte det är någon Torsten som klipper gräsmattan mitt i vintern....