Otroligt.

E och L har varit hemma tisdag, onsdag och idag.
Båda har haft hög feber, riktigt hög feber.
Igår morse var E så dålig att hon kräktes upp den lilla vätska jag lyckades få i henne.
Eftersom hon pendlat mellan 39-41 grader så blev jag riktigt rädd.
Ringde flickornas pappa klockan sex och han kom direkt.
Körde in med E till akuten.
Man gör det hellre en gång för mycket...
På sjukhuset tog de alla tänkbara prover.
Vi fick veta att hon hade en sänka på 113 (den ska ju vara under 8 som bekant...) och äggvita i urinen.
Blodproverna skulle vi få besked om idag.

L har varit feberfri idag - skönt - och börjar få sprall i kroppen ;-)
E däremot, har legat däckad i soffan och stönat.
Jag har fuktat en handduk och baddat hennes panna och stoppat i henne febernedsättande så ofta jag vågat men det har inte hjälpt.
Samtalet från sjukhuset för två timmar sedan var befriande, att äntligen få veta.
Men jag trodde knappt det var sant det jag fick höra!
E har - njurbäckeninflammation!!!
Liksom jag själv!!
Hur är det möjligt??
"Är det smittsamt?" frågade jag sköterskan fast jag redan visste svaret.
"Nej" svarade hon "Så går det inte till. Men ni kan ha samma känslighet."
Så nu har vi hämtat penicillin till E och hoppas att det ska gå på rätt håll.
Om några veckor får vi en kallelse från sjukhuset och då ska de göra ultraljud på E:s njurar.
Bra med uppföljning.

Jag har varit sjukskriven den här veckan.
Men jag har inte vilat en sekund.
Många beslut att ta vad gäller huset, har jobbat lite men mest varit sjuksyster.
Skulle behöva lite semester.
Och FRISK LUFT!
Det har ju varit ett ljuvligt väder de två veckor jag suttit inomhus...
Försöker ta igen det i helgen!

Måste återigen hylla mina fina föräldrar!
Utan dem hade jag inte fått ihop alla dessa trådar.
Kram <3