Dålli' tajjming...

Förutom att jag varit riktigt dålig första halvan av mina tre graviditeter (sängliggande, orkeslös, kräkningar 5-10 ggr/dag) så var det tio år sedan jag var riktigt sjuk.

Fysiskt, menar jag ;)

2002 åkte vi på skidresa med några av våra bästa kompisar.

Bussen tog oss till Val Thorens i Frankrike.

Redan första natten betedde jag mig tydligen som Skalle-Per i Ronja Rövardotter, när han hoppar efter Mattis i sängen för att få värme.

Mmmm.

Nästa dag, som var en söndag, fick jag uppsöka läkare medan de andra glatt flög ut i backen.

Jag låg i väntrummet iklädd underställ, ett lager mjukiskläder, skidställ, mössa och vantar.

Läkaren tog tempen och beordrade mig att klä av mig några lager.

Jag hade över fyrtio graders feber!

Tre olika hästmediciner fick jag med mig och ett löfte om att kunna stå på skidor redan vid lunchtid nästa dag.

80 Euro senare gick jag hem, kröp ner i sängen och sov till tolv på måndagen!

Sen åkte jag skidor med de andra!

Bra stöt i de där medicinerna...

Nu har något drabbat mig igen - tio år senare.

Jag vet inte vad.

Stressreaktion??

Sen den där sömnlösa frossnatten mellan lördag och söndag har jag mått dåligt.

Gick till jobbet i måndags men fick gå hem igen redan före lunch.

Hade jackan på mig hela förmiddagen och kroppen skakade enormt.

Jag körde hem och somnade.

Febern och frossbrytningarna har kommit och gått och nu har jag även ont i magen och mår illa.

Riktigt illa.

Och är öm i mellangärdet liksom.

En liten katarr kanske??

Och det är ju verkligen LÄGLIGT!!

Har mycket att göra på jobbet - alla papper bara ligger överallt, frågor hänger i luften (måste se roligt ut när man går in på mitt kontor;).

Och HUSET!!

Jag kan inte göra ett skit!

Jag kan ju inte ens stå på benen.

Pappa har tagit över som projektledare och samordnar och jobbar och sliter.

Fan.

Det var ju inte alls meningen!

Idag har jag försökt komma i kontakt med min vårdcentral FEM gånger!

Varje gång jag kommit fram (efter 28 minuters telefonkö) så har samtalet brutits.

En som svarade vid ett av tillfällena hann säga:"Vi har fel på växeln...."

JASÅ MINSANN!!!!!!!

Och en annan sak som är lite anmärkningsvärd i just den här telefonkön är, att de talar om att man är FÖRST i kön.

Varför liksom??

Först brukar de ju säga: "Du har plats nummer fyra i kön" etc tills man kommer fram.

Men inte här inte.

"Du är FÖRST i kön" hörde jag nog..tja....femtio gånger.

Måste varit något fel.

När man är först i kön på ICA, då är man ju liksom framme, lägger upp sina varor och betalar.

Man står ju inte där och väntar, ja, jo, jag är först i kön men jag väntar snällt här....

Nu börjar kroppsvärmen öka något efter en kopp te.

För en halvtimme sedan var tår, fingrar och läppar helt blodlösa, alldeles vita...

För en halvtimme sedan skulle jag blivit uppringd av min vårdcentral!

Jag känner mig maktlös!

Tack mamma och pappa för att ni gör allt som jag själv skulle ha gjort!

Vad hade jag gjort utan er??

Nu skulle jag vilja runda av med en lång och härlig svordomsramsa över sjukdomar och vårdcentraler.

Men så kom jag på att jag fyllde 37 för en månad sen.

Man är väl mogen ;)