Alla vägar bär till Rom?

 

"Och här kommer slutklämmen!" sa kvällens värdinna när hon satte kakfatet på bordet.

Jisses!

Efter både varmrätt och dessert behövdes sannerligen inget mer :)

Vi träffas två gånger om året.

Jag och mina allra första lärarkolleger.

Vi arbetade tillsammans på en liten byskola utanför orten.

Sedan några år är skolan nerlagd.

Byggnaderna finns kvar, nästan ingenting av vår gröna, väl tilltagna skolgård.

Småskaligt, idylliskt, nära samarbete.

En underbar arbetsplats.

En fantastisk start för en nyutexaminerad 24-årig lärarinna!

 

Sedan tre-och-ett-halvt år jobbar jag dock med något helt annat.

 

 

En kollega när han gick förbi mitt rum i morse:

"God morgon! Vad pigg och fräsch du ser ut! Sovit gott och är ändå här så tidigt?"

"Nej" svarade jag "Jag har en ny foundation..."

Samma kollega skrev en stund efter på sin tavla:

 

 



 

 

Jag bara:

"VAAA?? Ska du åka till Rom? Varför det? Fy, vad fuskigt!!! Jag vill också göra en Romresa, det är mitt drömresmål!!!"

En annan kollega, från ett annat rum:

"Jag tror jag har en Captain Morgan hemma, den kan du få!!"

Första kollegan:

"Och jag kan fotografera mycket, och göra ett bildspel!!"

 

Men tack.

Så omtänksamt.

Jag vill varken ha den här...

...eller den här...

 

 

HÄR vill jag göra min Romresa!!!

 

 

 

Årets julklapp 2014:

Råsaftscentrifug.

 

Tror mina flickor skulle bli överlyckliga om de fick varsin sån...

 

De har redan börjat prata om vad de önskar sig, kryssat för i leksakskatalogerna.

Svårt.

Jag vill liksom att de ska önska sig sån't som JAG tycker att de behöver.

Till exempel en Romresa.

Till sin mamma :)

Osjälviskt och givmilt.

Det är väl julens budskap;)?